Höjdrädd är jag..

Igår kväll var det dax att hämta hö till hästarna, det gör jag hos grannen någon km. bort. Har ett traumatiskt minne från den ladugården..Skulle åka och hämta hö där en annan gång och bonden hade lite bråttom så han undrade om jag kunde lasta själv?
-Klart att jag kan, inga problem!!
Gruvade mig lite för att klättra på stegen men det måste ju gå..andra gör ju det.
Ställde mig och tittade uppför stegen mot loftet..Tänk positivt, det här måste gå! Men stog inte stegen lite snett? Jag ska nog ställa den där borta istället. Sagt och gjort, jag släpade den astunga stegen gjord i gedigen trä och säkert 100 år gammal till vad jag tyckte då, ett bättre ställe. Dessutom var den gjord i runda trästolpar så den fick ju inget fäste mot loftet, den kanade hela tiden på sned. Till slut var jag ganska nöjd så jag klättrade upp..
Sista klivet upp på skullen gled den naturligtvis på sned..shit!! Det var nära ögat. OK..kasta ner hö nu, tänkte jag för mig själv.
Nästa moment..Klättra ner. Fixade till stegen så gott det gick..Åh, vad långt till golvet!! Om jag är jättesnabb..kanske jag hinner halvägs ner innan stegen välter..

Inte en människa fanns i närheten heller.. Tusan också!!

Ok. Plan B nu då..Vad göra. Tänk..tänk..
Tur att jag hade mobilen i fickan. Frågan var vem jag kunde med och ringa för att be att hålla i stegen så jag kunde klättra ner? Framför allt var hemma så här mitt på dagen.. Pia som har hundpensionatet kanske..
-Snääälla Pia.
Ett skratt rätt i örat, det kan jag bjuda på, bara du kommer tänkte jag med sammanbitna tänder.
Efter en kort stund stog Pia och höll i stegen och jag kunde klättra ner, är fortfarande tacksam för att hon hjälpte mig och försöker komma ihåg att alltid ha mobilen i fickan...
Såna här fadäser sprider sig snabbare än man kan tro. Nästa gång jag träffade Ingemar, flinade han och undrade varför jag inte hade ringt till honom istället..Jaa, man väljer väl den man tycker passar för uppgiften ,typ...tänkte jag då.