Åka och träna hund i Tyskland verkade ju otroligt häftigt. Det ville jag inte missa för allt smör i småland. Erbjudandet kom från Peter och Lottie som har kennel Beathalandet.
Sagt och gjort, tränat på hade jag gjort rätt skapligt faktiskt innan, så jag ville försöka mig på en Skyddshund 1 när jag var där.
I min bil var det jag och Challe och två förväntansfulla barn, Hanna och Lina plus två bilar till med fam. Amnebrink och Peter och Lottie och Benny och Camilla samt Johanna.
Kl. 4 på morgonen drog vi iväg. Gäsp!!
På Tyska ortsgruppen i Guthersloh bodde vi i ett jätte-arme´tält till barnens stora förtjusning. Fram med alla luftmadrasser och täcken och kuddar. Jisses!
Detta var ett äkta taikonläger. Sen var det hälsningscermoni som bestod i kall öl och grillat. Det smakade himelskt!
Under några intensiva dagar tränade vi på men jag insåg att jag måste slutföra mer träning hemma innan det blir någon tävling, Indy kändes som trött och hade "error" eller vad det jag som hade det?
Lottie tävlade Bessie i Skyddshund 2 och vann den tävlingen med jättebra poäng. Ett jättegrattis!! En bra hund men en väldigt bra förare också!
Min bil hade betett sig lite konstigt sista biten ner och jag hade sån jäkla tur att en kille på ortsgruppen, hans bror jobbade på Volvo i Guthersloh. Väl där..konstaterades att det skulle behövas uppdatering på mjukvaran i datorn, men hem skulle nog gå att åka. Phu..skönt!
Men på hemvägen efter 1 mil började den puttra. 40km/tim på Autobahn är ingen höjdare.
-Jag blir fanimej tokig. Bilen har pajjat! Ring Peter!!
Vi puttrar fram till en parkeringplats och där får vi mottagande av bekymrade miner när vi puttrar och ryker fram till de övriga.
Full gas-händer inget.
Helt enkelt stängde jag bara av bilen och gick iväg för att samla ihop mig. Vad göra? Vet inte!
Vad är plan B?
-Provstarta, finns inget alternativ just nu. Det ofattbara händer..bilfan startar och går hela vägen hem helt prickfritt.
I kära underbara Värnamo skulle vi byta hundar i bilarna, och även chaufför. Challe hade kört bra länge och nu var det min tur.
Får skylla på att man är trött efter 80 mil och alla spänning kl 3 på morgonkvisten. Så när vi drar iväg igen hänger jag på Stigs bakljus i regnet. Efter andra rondellen stannar han och vad nu då?
-Pajjade hans bil eller? undrade jag.
-Vet inte, jag ska höra.
Stig viftar med armarna som ser ut som SCHAS mot oss!!
Vad nu då.....
-Ni ska inte åka efter mig mer nu...jag åker HEM!! Kör tillbaka...ropar Stig genom regnet.
-Ok, tack!! Just det !! Vi ska ju mot Jönköping..
Det var skönt att komma hem och sova i sin säng kan jag lova. Ingen fuktig luftmadrass eller regndropp i pannan.
Men visst har vi roliga minnen med oss. Inte trodde jag att Pia var en sån höjdare på att dricka ramasotti och vad är egentligen en 66:a? Challe provade på att sova med kläder på (även skor)
Vem kände inte för att trycka ner sin kudde i "sång-fågelns" hals första natten och vem var hon egentligen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nej gör man verkligen inte.Det var en härlig men tuff resa och tack för att ni alla gjorde den möjlig att genomföra.Speciellt du som hamnade i en så svår situation med din mamma som var så sjuk.
Ja vi har många olika härliga personligheter till valpköpare och jag tycker att alla bidrog till att göra resan till ett värdefullt minne.Att köra 40 km i tim på autoban är väl inte kanske det man förväntar sig idetta läge.Herregud vilken tur att ni kom hem välbehållna.
Nu gäller det att träna på.Såklart så blir det snart en Ipo1 för Indy och kanske en lkl spår för Bella.
Iallafalla så vill jag säga att du en en toppentjej och en riktigt god vän.Ring om du vill träna på förmiddagen lydnad för då är jag hemma.
Tack Lottie, du är en verkligt fin vän du med, snyft.
Klart jag vill en IPO1 med Indy, det ska bara gå. Lilla Bellis måste också få lite mer träning först, sen kör vi.
Skicka en kommentar